Känsloklistret

14.10.2020

Robert Sternbergs ”Triangular Theory of Love” är en av de mest kända modellerna för romantisk kärlek. Modellen bygger på att kärlek består av tre hörnstenar: Passion, Intimacy (närhet/intimitet) samt Commitment (förbindelse/engagemang).

Ibland så består kärleksförhållanden av bara en eller två av hörnstenarna. Till exempel ett äktenskap där passionen dött och man inte ens längre orkar prata med varandra, utan bara samexisterar i nån sorts symbios. Då är det bara ”Commitment” kvar - ”pappret” som binder paret samman. Ett annat exempel är en utomäktenskaplig affär - det är passion. Ibland kan en sådan affär även innefatta närhet och intimitet, men det finns aldrig något commitment. I alla fall inte förrän båda parter tagit steget att komma närmare varandra.

När alla tre hörnstenarna existerar samtidigt, får vi det som kallas för Consummate Love (Fulländad kärlek). Då känner paret både passion för varandra, de känner närhet till varandra och de litar på varandra att den andre kommer finnas där för dem - no matter what.

Jag tycker att modellen är bra, även om den som alla modeller, är en förenkling av verkligheten. Till exempel så tror jag att verklig intimitet/närhet, starkt påverkar passionen - mer än vad passionen påverkar närheten. Passion kan vara sprunget ur den kemiska coctail som berusar våra sinnen när vi blir förälskade. Den skapar (oftast) ingen äkta närhet, även om berusningen i sig gör oss mer öppna och mottagliga, och gör att vi vågar visa oss mer sårbara än annars. Att den inte är äkta, beror på att när berusningen avtar, vilket den alltid gör, så känner vi oss inte längre lika manade att blotta våra allra innersta tankar, önskningar och känslor.

Tvärtemot skapar dock verklig intimitet/närhet en alldeles egen öppning som kan bana väg för en ny sorts passion. Inte den passion som bara består av nyförälskelsens hormoner, utan den passion som består av de långsiktiga ”må bra” hormoner som kommer av att man känner sig nära en annan person - både fysiskt och psykiskt.

Att vilja känna sig nära en annan människa är något som är inbyggt i oss från födseln, från tidernas begynnelse när vi utvecklades till den art vi är idag. Inte bara är vi flockdjur, med allt vad det innebär i form av behov av att känna tillhörighet - vi har även behovet av att känna känslomässig trygghet tillsammans med en artfrände. I barndomen så finner vi (förhoppningsvis) denna trygghet och närhet tillsammans med en förälder - någon som vi vet finns där för oss och som vi kan prata öppet med och som ger oss trygghet.

Dessa första närhetsrelationer och upplevelser präglar ofta graden av intimitet som vi kan uppnå som vuxna. Om våra behov av känslomässig närhet på något vis inte blivit tillgodosedda när vi var barn, t ex på grund av en förälders oförmåga att reagera på våra behov, eller en sträng uppfostran där man inte får misslyckas, eller ett hem där vissa känslor är ”förbjudna” - då kommer detta prägla vårt beteende tillsammans med en kärlekspartner även som vuxna. Ofta kommer det yttra sig i att vi söker en kärlekspartner som speglar våra barndomsupplevelser. Om förälderna var distanserad och avklippt från sina känslor i förhållande till oss - så söker vi en partner som liknar detta. Vi känner igen oss i beteendet och det i sig gör att vi invaggas i en falsk trygghet OCH en falsk känsla av att detta är KÄRLEK. (många gånger är det även den typen av upplevelse som kan kicka igång den kemiska reaktionen som blir till förälskelse).

Den goda nyheten är att vi behöver inte återuppleva våra tidigare trauman från brist på känslomässig närhet. Genom att bli medveten om vilka val vi gör, vad de baseras på, och hur vårt eget beteende avspeglar våra interna ”triggers”, så kan vi börja närma oss de känslor som är verkliga, autentiska och som ligger UNDER det lager av känslor som vi lättast kommer i kontakt med. Och genom att bekräfta och verkligen känna de känslor som vi har, så kommer vi komma oss själva mycket närmare. Vi kommer till en punkt där vi faktiskt kan börja lita på oss själva. Och därifrån är det MYCKET lättare att börja lita på sin partner och därmed också komma igång med en känslomässig kommunikation som är totalt utan drama.

När vi lär oss känna och förstå våra egna känslor, så kan vi även börja lära oss kommunicera dem på ett sätt som den andre partern hör och respekterar, och för den typen av kommunikation finns det metoder och verktyg. Utmaningen ligger i att FÖRST lära sig förstå sina känslor och varifrån de kommer, så att vi sedan kan kommunicera dem eller alternativt ändra dem om det är känslor som egentligen tillhör det förgågna som vi inte är betjänta av att känna just här och nu. Eftersom nu är nu, och då var då.

Och när vi har raderat allt drama, all konflikt i kommunikationen och litar på varandra, respekterar det maskulina och vårdar det feminina, då kan vi blotta våra hjärtan. Då kan vi kommunicera utifrån hjärtat och blanda det känslomässiga klister som binder oss samman fastare och ärligare, det klister som blir en ny sorts djup kärlek och passion. Det klister som gör att vi kan ha fantastiskt sex, år efter år, eftersom vi är djupt involverade i vår partner, i en kärlek som omsluter oss i trygghet och djup.